Fast i La La Land – när utlandslivet blir ett tvång

Angelica Rundbergs och Sara Millers radiodokumentär, Fast i La La Land, berättar om några svenska mammors utsatta situation i Los Angeles och hur svenska kyrkan kan hjälpa till. 

Publicerad i Palmbladet, våren 2018

Att bo utomlands under en period i livet har blivit vardagsmat för många svenskar. Vi flyttar för att plugga eller jobba, för att uppleva nya äventyr och träffa nya människor. Gärna i något varmt och soligt hörn av världen; statistik från Centrala Studiestödsnämnden (CSN) visar att Santa Monica College och Santa Barbara College kommer på första respektive andra plats på listan över mest populära utländska studieorter för svenska studenter.

För många blir vistelsen utomlands relativt oproblematisk. Man stannar så länge man vill, eller så länge man har visum, för att sedan flytta tillbaka till Sverige och gå vidare i livet. En del trivs så bra att de blir kvar i det nya landet för gott, åker bara hem till den svenska sommaren och hälsar på med jämna mellanrum.

Ibland blir det dock betydligt mer komplicerat. I radiodokumentären ”Fast i La La Land” för Sveriges Radio, följer journalisterna Sara Miller och Angelica Rundberg tre svenska kvinnor som kom till Los Angeles för att pröva på det spännande livet i Drömmarnas stad. De blev kära, fick barn med amerikanska män och efter det blev ingenting som de hade tänkt sig.

I programmet får vi möta ”Lina”, vars ex-man, en före detta marinkårssoldat, lider av PTSD (Post Traumatic Stress Disorder). Mannen har flyttat ifrån den övriga familjen till en annan delstat, men vägrar ge sitt medgivande till att de flyttar till Sverige.

”Sannas” före detta man är hotfull och har sagt upp kontakten med deras två-åriga dotter. Hennes visum har gått ut och hon har svårt att försörja sig och dottern på de svartjobb hon kan få. Inte heller Sannas ex-man ger sitt tillstånd för barnet att lämna landet.

”Camilla” har bott i USA i över 20 år och har två barn tillsammans med sin man. Även hon är här olagligt  och mannen vill inte samarbeta för att hon ska få ett lagligt uppehållstillstånd. Av rädsla för att inte kunna komma tillbaka till USA har hon aldrig besökt Sverige med sina barn, som nu är 13 och 6 år gamla.

— Jag får acceptera det, att allting är på hans villkor, säger Camilla i programmet. Jag lever det liv jag kan leva, inte det jag vill leva.

I vår globala värld vill vi gärna fokusera på de positiva aspekterna med att resa och bo utomlands: alla möten med andra kulturer, samhällen och människor, där förstås både vänskap och kärlek uppstår. Med reportaget Fast i La La Land belyser journalisterna Sara Miller och Angelica Rundberg ett annat perspektiv, en slags ”reality check”, som är nog så viktigt att ha med i resväskan när vi beger oss ut i världen. Palmbladet stämde träff med Sara och Angelica för att prata om deras erfarenheter från arbetet med programmet, ett arbete som pågått i närmare ett år.

REPORTAGET OM Lina, Sanna och Camilla (alla namn är fingerade) har sin utgångspunkt i Svenska kyrkans kvinnogrupp, berättar Angelica Rundberg. Gruppen kom till för drygt tre år sedan på initiativ av Maja Eklund, församlingens dåvarande assistent, som hade kommit i kontakt med flera unga svenska mammor med familjerelaterade problem. Tjejerna träffades regelbundet tillsammans med Maja och samtalsteraputen Chris Matso, för att stötta varandra och få en andningspaus i en besvärlig vardag.

—Maja berättade att den här kvinnogruppen fanns, säger Angelica. Jag kände direkt att här fanns många historier och jag pratade med Maja om att några av kvinnorna kanske skulle kunna vara villiga att dela med sig av sina erfarenheter. Det var ju inte alls självklart, med tanke  på vad de har gått igenom.

— Men de här tjejerna ville verkligen ställa upp och de gjorde det mycket för att varna andra, säger Sara. De ville få andra att åtminstone tänka tanken på vad som kan hända. Och det var tack vare att de var så vältaliga och öppna som det blev så bra.

Sara och Angelica följer de tre kvinnorna under olika perioder i deras liv. För Linas del handlade det om att gå igenom flera rättegångar för att försöka få ensam vårdnad om sin son och därigenom kunna återvända till Sverige, utan pappans medgivande. När de träffade Sanna för första gången hade hon just bestämt sig för att kidnappa sin dotter och flyga hem till Sverige.

— Sedan träffade du (Angelica, reds. anm.) Sanna samma dag som hon skulle åka, säger Sara. När hon packade sina sista grejer och var  jätterädd för att bli stoppad på flygplatsen. Och det är en styrka med det programmet, att vi har fått vara med när det händer. Vi visste ju inte hur det skulle gå för de här kvinnorna, så det blir en extremt stark närvaro i allt material. Det är inte så ofta man får jobba så.

FÖR SARA OCH Angelica innebar  arbetet med dokumentären en möjlighet att återigen få jobba ihop. De träffades redan i början av 1990-talet, när de båda var reportrar för det populära ungdomsprogrammet Bullen, som gick i Sveriges Television under 1990-talet.

Då hade de båda gått journalisthögskolan (Sara i Stockholm, Angelica i Sundsvall) och sedan arbetat på lokala tv-stationer (i Umeå respektive Malmö). På Bullen arbetade de båda som reportrar och gjorde bland annat en resa till New York tillsammans med övriga redaktionen.

— Bullen var världens bästa skola för att lära sig hantverket, säger Angelica. Vi fick lära oss att bygga reportage, att intervjua på ett värdigt och fint sätt. Det tycker jag att jag har med mig därifrån, och alltid har haft, i alla jobb. Något slags Bullen-tänk.

Efter åren på Bullen-redaktionen har Angelica och Sara båda arbetat i Sverige och USA, men aldrig tillsammans. Kontakten har de dock behållit genom åren och sedan några år tillbaka är de båda bosatta i Los Angeles t illsammans med sina respektive familjer. Här jobbar Angelica som frilansande journalist och producent inom tv och radio och Sara som producent på ett produktionsbolag.

Samtidigt har de spånat på idéer om gemensamma journalistprojekt.

— Det är så mycket roligare att jobba tillsammans med någon, säger Sara. Jag får verkligen energi av det, tycker inte alls det är kul att bara sitta själv. Och vi funkar så bra ihop.

Sara, som har ett förflutet som reporter på Sveriges Radio P3, tyckte också det var härligt att jobba med radio igen.

— När man jobbar med radio har man inga stora kostnader, man behöver inte boka ett tv-team för varje tillfälle. Vi kunde bara hänga på och se hur det gick.

Hur var det att att följa de här mammorna, att komma dem så pass nära under en längre tid och i den pressade situation de befinner sig i?

— Det är klart man blir berörd. Man kan relatera till dem och vi kände så mycket för dem, säger Angelica. Vi är ju själva svenskar, mammor, boende i Los Angeles. Och de var så öppna med hur de kände och tänkte, så vi blev väldigt involverade. Och vi fick också höra fler berättelser under arbetets gång. Om andra föräldrar, som kanske inte vågar söka sig till en grupp eller söka hjälp, men som har samma problematik.

— Det skulle ju lika väl kunna hända oss, säger Sara. Eller någon av dem man känner här. Det är väldigt vanligt att det är kvinnan som stannar hemma med barnen, även om hon har haft en bra karriär i Sverige. Det kan ju också vara två svenskar som flyttat hit, där den ena verkligen vill stanna och den andra inte vill det. Att man kan bli fast här.

ATT KOMMA ÖVERENS om vårdnaden av barnen vid en separation är ofta förenat med svårigheter, även under de bästa möjliga av förutsättningar. När föräldrarna dessutom kommer från olika länder, och den utlandsboende föräldern vill flytta hem, kan det bli ännu trassligare. I vilket land ska barnen växa upp? Hur ska umgänget se ut när avstånden är långa?

En juridisk grundregel, i såväl Sverige som USA och många andra länder, är att barn ska få bo där de har sin ”hemvist.” För en svensk förälder boende i USA innebär det alltså att barnens hemvist är USA och för att flytta tillbaka till Sverige krävs båda vårdnadshavarnas godkännande (eller att en förälder har ensam vårdnad). Om man dessutom saknar uppehållstillstånd, som till exempel Sanna och Camilla i reportaget gör, blir utsattheten stor.

Rädslan för att bli utvisad utan sina barn är ständigt närvarande, man kan ha svårt att försörja sig och det blir svårt, eller omöjligt, att betala eventuella  rättegångskostnader. Ens sociala nätverk kan vara bräckligt när man har den egna släkten och familjen i ett annat land och  beroendet av den andra föräldern förblir starkt.

— Den här situationen är ju inte unik för USA,  betonar Angelica. Det kan hända var som helst i världen. Men det kommer så många unga svenska tjejer hit, som drömmer om Los Angeles och har en helt annan bild av staden och det amerikanska samhället än hur det egentligen ser ut. Som Maja Eklund säger i programmet, folk i Sverige tror att det är som på film, de tror att de kan den amerikanska kulturen och samhället. Men det är inte så enkelt när man väl kommer hit, det är otroligt snårigt och byråkratiskt och dyrt.

VIVECA BRATT, församlingens nya assistent sedan ett halvår tillbaka, är utbildad terapeut och själavårdare och den som nu har ansvar för mammagruppen.

— Flera av kvinnorna i gruppen har fått bra hjälp och stöd av Maja Eklund och terapeuten Chris Matso och har kunnat ta sig ur sin situation. Men fler kvinnor och även män har hört av sig till oss i kyrkan efter att ha lyssnat på programmet. Jag ser samma problematik som tidigare, men jag ser också andra behov. Man kan leva i ett bra förhållande, men ändå behöva hjälp och stöd som svensk förälder i USA, med allt vad det innebär av kulturkrockar och navigation i vardagen.

— Mammagruppens träffar ska vara ett vattenhål och en stund av gemenskap och alla är välkomna att delta, vare sig man har stora eller små problem, eller bara vill få plats att andas och tänka fritt. Viveca kommer också att erbjuda enskilda samtal för de som så önskar.

— Varje människa har olika behov och behöver ett stöd i just den specifika situation de befinner sig i och då fungerar enskilda samtal bäst.

— Kyrkan är en plats där man får möta omsorg och barmhärtighet och där man får komma precis som man är. Många som hör av sig till oss har ingen tro alls, men upplever trygghet i kyrkans förbön. Den innebär ju att någon bryr sig, att man inte är ensam, och då kan man ofta börja tänka klart igen.

Text & foto: Ingegerd Landström (Tidigare publicerad i Palmbladet, våren 2018)
Radiodokumentären Fast i La La av Sara Miller och Angelica Rundberg kan du lyssna på här