En dag på jobbet för Inga-Lena Bengtsson är sällan den andra lik. Måndag, föreläsning för amerikansk skolklass om feministisk utrikespolitik, följt av guidning av FN-högkvarteret för nya kollegor. Tisdag, seminarium om lokala arbetsrättsfrågor och möte med Secret Service inför svenskt ministerbesök. Så där håller det på – Inga-Lenas officiella titel, ”administrativ handläggare”, rymmer såväl personalfrågor som myndighetskontakter och information till civilsamhället. Och det är kontakten med människor som gör att Inga-Lena trivs så bra:
– Jag älskar att arbeta med människor och som samordnare av vår besöksverksamhet får jag mitt lystmäte. Ibland känns det som om ”alla är här”; statsministern, representanter från kungafamiljen, Agenda 2030-experter och kanske till och med en och annan välkänd klimataktivist.
FN-representationen i New York är en av Sveriges största utlandsmyndigheter, med ett 40-tal medarbetare som arbetar med att föra Sveriges talan inom FN-systemet. Arbetstempot är högt, möten och förhandlingar avlöser varandra och det är inte alldeles enkelt att plocka ut enskilda minnen från de gångna 25 åren, konstaterar Inga-Lena. Hon minns de stora händelserna förstås: 11 september 2001, då hon tillsammans med chockade kollegor stod i dåvarande FN-ambassadören Pierre Schoris arbetsrum och såg tornen falla. Tiden kring mordet på utrikesminister Anna Lindh och värmen som mötte dem från de internationella kollegorna:
– Jag stod med tårarna rinnande utmed kinderna och ordnade med kondoleansbok och blommor på kontoret. Det var så många som kom för att skriva en sista hälsning, Anna var oerhört respekterad globalt.
Vid det här laget har Inga-Lena varit med om två medlemskap i säkerhetsrådet. ”Det trodde jag aldrig,” säger hon om valutgången 2016, ”men jag är sååå glad att jag hade fel.” Hon har arbetat under åtta ambassadörer och numera är nya kollegor ofta gamla bekanta – de har jobbat här i en annan kapacitet för 10 eller 15 år sedan. Olof Skoog, som fram till helt nyligen var Sveriges FN-ambassadör och som nu axlar motsvarande roll för EU:s räkning, har arbetat tillsammans med Inga-Lena i två omgångar.
— Alla vi som haft förmånen att arbeta med Inga-Lena vet att hon är en viktig del i alla de svenska framgångarna i FN. Med fast och tydlig hand och ett stort engagemang jonglerar hon alltid med tusen bollar i luften samtidigt. Jag har aldrig sett henne tappa en enda.
Tjugofem år på FN-representationen, snart 30 år i New York – Inga-Lena stortrivs på sin plats i livet, men att hon skulle hamna här var alls ingen självklarhet.
— Jag är väldigt hemkär. I den miljön jag växte upp, det var där jag såg mig bli vuxen. Och jag var besatt av tanken på att bli lärare. Att jag skulle packa mina väskor och åka iväg, än idag fattar jag det inte.
Nej, det var ingen stor plan på att bege sig ut i världen som ligger bakom Inga-Lenas globetrottande liv, snarare tillfälligheter och en tro på att det man ångrar mest i livet är det man sade nej till. Av det tänkta sabbatsåret före studier på lärarhögskolan blev tolv års säsongsjobb i Riksgränsen, följt av ett år som eventansvarig för Sveriges dåvarande FN-ambassadör i New York, Jan Eliasson. Hon började plugga så småningom, men New York lockade fortfarande och hon återvände, nu för att jobba med marknadsföring av Skandinavien i USA på Sveriges turistråd. När så FN-representationen ringde och bad om tips på lämpliga personer att anställa föreslog hon sig själv och på den vägen är det.
— Ibland tänker jag att cirkeln är sluten. Jag bor i en av världens största städer, men i en stadsdel som är som en småstad. Jag blev inte lärare, men jag får utlopp för min pedagogiska ådra genom FN-visningar och presentationer. Jag jobbar i en internationell miljö, men också mycket med Sverige.
Några år till ska hon jobba, sedan väntar nya äventyr för Inga-Lena Bengtsson. Vad vet hon inte ännu, men hon tänker att hon fortsätter som hittills – säger ”ja” istället för att tveka, hoppar på tåget och ser vart det bär hän.
